Direkt när jag hör "ett sista ögonblick" så tänker jag på sista gången jag var med Sandra. Vi kikade på Tjenare kungen och käkade godis. Vi skrattade och skojade som vanligt. Sen när vi sa hejdå, så sa hon "du är min hjälte", och jag skrattade bara bort det.

Nu i efterhand så betyder det så sjukt mycket och det är så mycket jag skulle vilja säga till henne. Tänker på allt jag inte hann säga till henne. Till exempel att hon var den galnaste personen jag kände, att hon var världens bästa vän som alltid ställde upp och fanns där och att jag älskade henne. Jag kommer inte ihåg när jag sa det senast till henne, om jag ens sa det någon gång, vilket gör ont, så ont. 

Mina ambitioner är väl i stort sätt att lyckas. Att jag som person ska bli starkare och att min självkänsla ska bli bättre. Kunna känna mig trygg vart än är. Jag vill och tänker satsa för att få bra betyg, så att jag har bättre chans att få ett bra jobb. En ambition är att ha en relativt hög inkomst när jag blir äldre, vill kunna göra det jag känner för när jag vill. Jag vill ha en egen lägenhet som jag kan kalla min, där jag kan sjunga hur falskt jag vill, inreda precis som jag vill och äta precis som jag vill. Jag vill ha ett extrajobb. Jag vill höra fem ord av min pappa: jag är stolt över dig.

Jag vill lyckas helt enkelt.

Det jag saknar allra allra mest är nog Julia, Lina och Petra, det vill säga mina fd bästa vänner. Dom är härliga människor helt enkelt. För tillfället så har jag nästan ingen kontakt med både Petra och Julia, men det hoppas jag kommer. Tror inte det kommer bli som förut igen, men skulle vara kul om man kunde heja på varandra och le utan att det skulle kännas fel haha... 

Kändes så skönt att umgås lite med Petra på träningen igen, småsaker som gör mig glad - Du är underbar tjejen, det ska du veta! Jaja, jag står för att jag saknar dom även om det innebär ingen respons tillbaka :)

Min favoritplats... Ingen aning alltså. Där jag gillar att vara är väl i Söderfors på sommaren, det är så otroligt mysigt, så fint. En av mina favoritplatser är Uppsala, där finns ju i stort sätt allt! Men min säng toppar nog det, där lever jag. Nu ska jag käka och senare visar jag bild på mina nya skinnbyxor.


liten del av min säng, med massa kuddar och filtar dock. hinner inte, lägger säkert upp andra bilder senare.

Har sjukt tråkigt. Det är så slappt på Thorén, för slappt nästan. Så i väntan på småföretagandeprovet så skriver jag en utmaning. Jag är rädd för ormar, stor fobi. Äckligare djur går det inte att hitta. Småkryp är inte heller min grej. Rädd för att bli ensam, rädd för att bli playad av killar också rädd för att stå inför en hel jävla publik och prata, så som redovisningar och hålla tal, döda mig hellre. Sen är jag rädd för döden, men inte lika rädd längre faktiskt. Dör jag så kommer jag till Sandra, och att få vara med henne igen skulle vara underbart.


lånade bild från Carinas facebook (Sandras mamma). Sötfian!

En första... sitter och funderar på massa olika saker, och det känns nästan omöjligt att välja en sak att skriva om. En första gång jag stod på scenen.

Haha det var sååå kul! Madde och jag var 7 år tror jag, vi skulle uppträda till "Mamma mia". Jag var jätteexalterad och tränade övermycket. Marie-Louise (Antons mamma) hjälpte oss med dansmovesen och vi tyckte vi var skitduktiga, på träningarna. På scenen var det lite annat. När ridån åkte upp och vi såg all publik (var ca 100 pers kanske?) så tappade vi bokstavligen hakan, speciellt Madde haha. Så jävla kul att titta på videon, pappa stod självklart och filmade allt. Så himla roligt, minnen minnen...

Människor som visar brist på empati gör mig ledsen, jag klarar inte av det, precis som min pappa och syster vilket jag tycker är synd. Orättvisa kan få mig att gråta. När jag får hemsk kritik. När jag får höra att en av mina fd bästa vänner är en av dom som försöker sprida skit om mig, det gör ont, riktigt ont. Killar som verkar vara dom helt perfekta pojkvänner, men som sen visar sig vara som John Tucker (i filmen). Vänner som sviker, det är nästan det värsta. När man får höra allt jävla Tierpssnack, alla här lever på att skapa rykten och skit om andra, det är tragiskt vilket leder till att man inte kan lita på någon.

Det är några saker jag irriterar mig på och som gör mig ledsen.

Det som får mig på bättre humör är glad musik, mina fina vänner, oftast min familj, fotboll, festligheter och kärlek. När jag får komplimanger mår jag också bättre, och det behöver inte vara ytligt, utan för mig betyder det mer när jag får komplimanger för min insida, det gör mig starkare och det är något jag behöver bli för att må bättre.

Vill inte leka skönhetsdrottning och skriva krig och sånt, men visst, det upprör mig.

Skriver punkter istället. Jag blir upprörd av/när:
- Jag inte får som jag vill.
- Wick är sådär störig, visar noll respekt och ingen empati för fem öre.
- Mammor som tjatar.
- Pappor som inte visar sin kärlek till sin familj.
- Man planerat något, och så blir det inte av.
- Folk som står mitt i vägen.

Har inte tid att skriva egentligen, min farbror kommer om ca en halvtimme och jag sitter här nyduschad...

Men ett ögonblick då... Kanske när jag träffade Agnes Carlsson då. Jag var ett stort fan va henne, jag och Jossi. Sen hörde vi att hon skulle komma till Valbo, så vi var ju tvungna att åka dit. Jag sprang runt och köpte alla hennes singlar och album för att få dom signerade. Sen stod vi där vid scenen och väntade. När hon väl kom mot scenen blev det typ som att världen stanna till, som i slowmotion. Det kändes så overkligt. Men nog om det. Jag blev sjukt glad, fick hennes autografer på varje jävla singel och en jättefin bild med henne, japp.


man var ju söt en gång i tiden...

Den här månaden har endast haft fem hela dygn och på dom dygnen har jag sovit, ätit en del, pussats, börjat kollat på oth igen, tränat mycket styrka, spelat cup, bråkat med mamma, gjort om lite i mitt rum, somnat efter 3 och vaknat efter 13 och ja, det är väl i stort sätt det jag har gjort. Perfekt.

Jag ångrar så sjukt mycket saker, småsaker som blir större och tär på en. Det jag ångrar som mest är saker som får mig att må dåligt, saker som jag kunde gjort bättre. Hur mycket man än vill att det ska bli ogjorda, så går det inte. Gjort är gjort, och det grejer jag ångrar kan inte bli ogjorda helt enkelt. Biter ihop och går vidare. Alla misstag har sin mening.

Det måste nog vara förra året ändå (När jag fyllde 16 år). Kommer inte ihåg så många i för sig, men den var lite speciell ju. Det var skolavslutning och bal. Efter det så hade jag fest hos mig. Alla jag tycker om var där och även fast jag jämt är helt borta när jag har fest, så kommer jag ihåg att jag hade kul. Det var min dag helt enkelt.

Mitt favoritminne... har så jävla mycket bra minnen alltså! Men först och främst så tänker jag på sommaren 2007. Båtfesten det året, var mitt först år. Såg en underlig pojke och hans lilla kompis (Malte och Ille). Slog vad med mina tjejkompisar, dom trodde inte jag skulle våga gå fram till dom och börja prata, men det gjorde jag. Efter det fortsatte vi vara med dom resten av "festen", och resten av sommaren också för den delen.

Den sommaren var faktiskt huuur bra som helst! Här får ni lite stiliga bilder på allihopa

Min första kyss var med Max när jag var 10-11 år (?) och Amina & Anton satt och kollade på haha. Men den kyssen tycker inte jag räknas... inte för mig.

Istället skulle jag nog säga Fabbe. Vi låg på ett (alltså inte låg som i sex hehe, viktigt att punktera) pingisbord, Petra och Felix satt i trappen och pratade om någonting. Det var sommaren 2007 och mitt i natten. När han kysste mig så kändes det som om jag var i en annan värld. Hade fullt med fjärilar i magen, och dom där knappa sekunderna innan så försvann allt runt omkring en. Det var första gången jag kände så. Haha lite kul att jag kommer ihåg allt i minsta detalj, men så var det :)


passande bild. kände dock att jag ville flasha lite med hur bra min mobilkamera är eehe

Jag drömmer om att vara fotbollsproffs och ha Camp Nou som min hemmaplan, vara gift med någon snygg kändis, bo i ett lyxhus vid vattnet (utomlands är självklart och även ha ett fint hus i Saltis), ha söta barn som älskar att spela fotboll, ha mycket pengar och vara hur lyckligt kär som helst! 

Till dom mer realistiska drömmarna så drömmar jag väl om att spela Melinscup (jättestort ja...) som är hur kul som helst, publiken som får en så taggad. Jag vet att jag inte kommer bli något fotbollsproffs, men jag vill utvecklas och jag vill höra från andra att jag är duktig, alltså riktigt duktig, det är väl det jag strävar efter, att lyckas. Få mvg i alla handelsämnen, vilket ser ganska lovande ut. Bli kär, riktigt kär, och att min kärlek ska vara besvarad, men vem vill inte det?

Jag drömmer om barn ofta, jag verkligen älskar dom. Jag vet inte vad jag skulle göra om jag fick reda på att jag inte kunde få barn. Det är något jag verkligen vill få. Så en av mina högsta drömmar är väl att få barn, men inte nu haha, kanske om 10 år? Det låter fint.


fotboll är bara för bra.

Ja, den här veckan har inte varit lång precis. Jag har sovit, kollat på film, sovit, kollat på film. Jag har knappt ätit. Ja ni hörde rätt, milla har inte ätit, konstigt va? Hann med stan idag och kollade mellandagsrean, lika mycket skit som vanligt.

Resten av veckan så kommer jag säga hejdå till mamma, festa med partysugna brudar, det kommer bli nytt år och jag skaffa mig nyårslöften, skulle även vara kul att stöta på min drömkille (som om det skulle hända), men som sagt, mycket kommer hända. Kommer antingen ha sjukt jävla kul, eller så kommer allt bli rena rama helvetet, det visar sig! Ha de bra.

Ja jag använder ju inte handväska så mycket, aldrig egentligen. Endast min axelväska och min dataväska. Men i min axelväska har jag mobil, hörlurar, läppsyl, plånbok, flaska med vatten (oftast), en varmare tröja, tuggummi, min deodorant som är ett måste har någon slags svettfobi, och ja... det var väl allt! I min dataväska har jag datan för er som inte kunde lista ut det, och den väskan släpar jag väl på i sort sätt varje dag...


lånade Kenzas bild, orkade inte knäppa kort på min bara för att lägga upp här...

Jag har ett helsyskon, ett halvsyskon och två låtsassyskon. Men jag tänker bara berätta om dom som ploppat ut ur samma hål som jag, min mammas. Eftersom dom har jag levt med i princip hela mitt liv och är min riktiga familj.

Daniel Blomberg

---

Som ni hör på efternamnet så är han och jag inte helsyskon. Vi har inte samma pappa. Daniel är född... jag vet inte, dock vet jag att han fyller 30 år i mars och att han alltid kommer vara 13 år äldre än mig. Han är allergisk mot någonting, typ ägg och pollen tror jag? Haha ni ser. Jag umgås inte så mycket med min bror. Han bor i Stockholm, så inte direkt så att man åker dit varje dag. Han följer lagarna in i minsta detalj, känns det som, vilket gör honom liiite tråkig tycker jag. Känns nästan som nya Sven-Inge (min morbror hjärndöd). 



Viktoria Persson

---

Min lillasyster som jag just nu vill döda. Hon är född 1996 i mars. Hon kommer väl alltid vara en pojkflicka. Hon gillar att vara med sina vänner, lyssna på musik (för mestadels dålig musik) och vara taskig mot mig! När Wick är snäll är hon okej, då är hon underbar. Men hon är väldigt känslokall och får mig nästan jämt att gråta, fast det visar jag henne inte för det är ändå bara jag som får skiten av mamma sen. Jag hoppas hon förstår någon gång att man inte bara kan få hela tiden, man måste ge också. Usch jag är så ledsen just nu på na, så jag kommer inte på något bra med henne, jag vill inte komma på något bra med henne. Förlåt.



Marcella och Daniel är mina låtsassyskon på pappas sida. Bara känt dom ett halvår så inte så lätt att berätta nå mer om dom. Träffat dom tre gånger tror jag, senast var idag. Men ja. Ni kanske förstår. Det var väl det.