Direkt när jag hör "ett sista ögonblick" så tänker jag på sista gången jag var med Sandra. Vi kikade på Tjenare kungen och käkade godis. Vi skrattade och skojade som vanligt. Sen när vi sa hejdå, så sa hon "du är min hjälte", och jag skrattade bara bort det.

Nu i efterhand så betyder det så sjukt mycket och det är så mycket jag skulle vilja säga till henne. Tänker på allt jag inte hann säga till henne. Till exempel att hon var den galnaste personen jag kände, att hon var världens bästa vän som alltid ställde upp och fanns där och att jag älskade henne. Jag kommer inte ihåg när jag sa det senast till henne, om jag ens sa det någon gång, vilket gör ont, så ont.