Jag är rädd för mörker utomhus. Helt paranoid, kollar bakom mig var 30e sekund, om jag är ensam naturligtvis. Men usch, det är hemskt...
Jag är rädd för kritik. Kan inte ta emot kritik. Det tynger ner mig totalt, och kan inte koncentrera mig på annat. Men det där mognar man ifrån. Jag är bara ung och dum som sagt.
Jag är rädd för att bli kär. Blir man kär, blir man svag och då blir man lätt sårad. Men jag vill våga nu, mer än någonting annat.  


stoneface!