Tiden går förjävla segt alltså. Wick har hunnit komma hem och dragit (thank god!). För övrigt så tänker jag på Sandra. Hade hon varit här hade vi haft en sån där rolig kväll som vi alltid brukade ha. Åt alldeles för mycket godis, knäppte fula kort, spelade in sjuka filmer, pratade om allt mellan himmel och jord. Önskar jag kunde göra det med henne precis nu, vilket känns tungt.

Förresten Sandra, Igår var jag nära att trycka upp min pizza i din lillebrors ansikte i bilen, jag vet att du skulle tyckt det var roligt haha. Daaaamn girl, jag saknar dig... och det kommer jag fortsätta göra resten av mitt liv <3


tiden läker inte alla sår, man finner bara ett sätt att leva med det. Bara för att jag skrattar och ler igen, och inte besöker din grav lika ofta, betyder inte det att jag inte saknar eller tänker på dig, för det gör jag, varje dag.