Gud vet inte vad jag ska ta... ett ögonblick. Kan ju ta ett enkelt ögonblick som inte lär bli långt. När jag fick Minimoj. Jag låg i badkaret och var lite deppig (kommer inte ihåg varför), men i vilket fall så knackar mamma på badrumsdörren. Sen öppnar hon och säger "Det är någon som vill säga hej till dig". I hallen stod en lurvig liten sak, han var verkligen jättelurvig och hade dom där hundögonen. Jag kunde inte låta bli att skina upp och skynda mig upp för att gosa med honom. Hur glad som helst var jag.

Sen dess har han varit min katt, min bebis. Jag kan göra vad jag vill med honom, och det kan bara jag göra i familjen. Så därför är han väl min också. Han kommer flytta med mig till pappa sen när mamma och wick flyttar till kalmar. Perfekt!