Tänk att det har gått så lång tid, hela två år. Jag har fortfarande inte riktigt förstått det hela än. Känns bara som att du är borta för en lång stund, och ska komma tillbaka. För två är sedan fick jag det värsta samtalet man kan tänka sig. Det kom som en chock, och jag ville bara skrika och springa därifrån. När jag först fick höra att du låg på sjukhuset, så visste jag inte hur allvarligt det var. Trodde du skulle komma hem snart igen. Men när man fick beskedet så kändes allt bara fel, som ett skämt. Det blev tomt och jag kunde varken hålla tårarna eller skriket inne. Jag saknar dig jättemycket Sandra, och jag kommer fortsätta göra det. 

"vill krama sönder rädslan och sorgen, sen stampa sönder de"